Hem

  Böcker

  Om norrshaman

  Kurser, föredrag

  Tankar

  Kontakt

  Länkar

 

 En magisk världsbild

 

 

 

 

Folkloristen Per-Anders Östling har i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet Blåkulla, magi och trolldomsprocesser (Uppsala 2002) gjort en högkvalitativ djupdykning i 1600-talets föreställningsvärld och satt in dem i ett samhälleligt perspektiv. Den långa undertiteln på denna högst läsvärda avhandling är En folkloristisk studie av folkliga trosföreställningar och av trolldomsprocesserna inom Svea Hovrätts jurisdiktion 1597-1720. Den som är intresserad av shamanism, magi, urfolkstänkande och liknande har åtskillig information att hämta i denna bok.

 

Östling gör ett ambitiöst försök att sätta sig in i de föreställningar som rådde under denna tid och som var så att säga den tankemässiga förutsättningen både för trolldoms- och häxprocesserna. Människor på den tiden tänkte mycket annorlunda mot vad vi gör idag. Man hade till exempel en annorlunda tidsuppfattning, där tiden både var cyklisk och linjär. 1600-talsmänniskan var mer känslosam och mindre kontrollerad än dagens människa och det ledde oftare till verbala och fysiska konflikter. Det som Östling kallar det supranormala spelade en mycket framträdande roll. Det fanns ingen klar skillnad mellan det naturliga och det övernaturliga. Det fanns inte heller någon klar åtskillnad mellan människa och ting och mellan människa och miljö. Det innebar till exempel att tankar, såväl avsiktliga som oavsiktliga, ansågs kunna påverka både andra människor och omgivningen. Människor hade alltså vad vi kan kalla en magisk världsbild.

 

Den vita magin, lövjeriet, bibehöll jämvikten i kampen mellan ont och gott och skyddade samhällsstrukturen från onda angrepp utifrån. För att den medvetna magin skulle fungera måste den utföras på rätt sätt, vid rätt tidpunkt, på rätt plats och med rätt sinnelag. Då kunde människan träda in i den supranormala världen och få reda på saker som i vanliga fall var oåtkomliga. Trosföreställningarna hade en förklarande funktion. Människan har behov att strukturera och förklara sin omvärld. Hon söker finna en dold ordning bakom till synes osammanhängande och slumpartade händelser. Det handlar helt enkelt om att bringa sammanhang i tillvaron.

 

I bondesamhället fanns en föreställning om att lyckan och framgången bara fanns i begränsad kvantitet och även borde fördelas så rättvist som möjligt. Oväntad framgång med mjölkkor eller odling kunde ge upphov till misstankar om att den framgångsrika personen hade stulit ihop sin lycka från andra. Och omvänt – om man misslyckades med korna eller odlingen, ja då hade man råkat ut för magi. Det kunde röra sig om medveten magi för att skada, eller om omedveten så kallad avund. Denna avund kunde komma från människor med fel sinnelag, som hade ont öga, ond blick eller ond tunga. Men den kunde också vara en effekt av att man själv hade skrutit med sina framgångar och gjort sig mottaglig för olycka. För lycka krävdes rätt förhållningssätt och vissa ritualer och det gällde att ha en ödmjuk framtoning.

 

Detta bondesamhälle, som levde på en materiellt sett påver nivå och som i väldigt stor utsträckning byggde på samarbete och kollektivism, präglades mycket av fruktan och trolldomsföreställningarna kunde ge svar på hur och varför motgångar inträffade. Det fanns en rad motmedel att ta till mot magi, trolldom och avund. I första hand rörde det sig om motmagi, antingen genom enkla ritualer som var allmänt kända och som alla behärskade, eller genom att man tillkallade en klok, en botare, för att få hjälp. I andra eller möjligen tredje hand förde man sin sak till tinget och det är dessa fall Östling har specialstuderat.

 

De allra flesta fall av trolldom som hamnade på tinget handlade om att någon hade blivit beskylld för att ägna sig åt trolldom och nu ville rentvå sig från anklagelsen och återupprätta sin ära, eller att någon drog någon annan inför tinget som ansvarig för egna misslyckanden i jordbruket. Det handlade om sociala konflikter som tog sig uttryck i trolldomsanklagelser.

 

Hälften av trolldomsanklagelserna riktades mellan personer som bodde i samma by. Oftast var det självägande bönder som processade mot varandra. Processen blev ett sätt att ge utlopp åt aggressioner och att bekräfta och stärka de gemensamma värderingar som samhället byggde på. Östling betecknar trolldomsprocesserna som ett socialt drama. Majoriteten av fallen (60 procent) ledde till frikännande. Det var också vanligt att kombattanterna förlikades inför tinget för att återupprätta harmoni och balans i samhället. Bara 2,5 procent av trolldomsprocesserna ledde till dödsdomar. (Väl att märka ingår inte de stora häxprocesserna i dessa siffror. De förekom under en mycket kort tid och fyllde en annan funktion än de ”vanliga” trolldomsprocesserna.).

 

Bara 3 procent av dem som instämdes till tinget under trolldomsanklagelser var botare! Det visar dels att botare och deras verksamhet ingick som en naturlig del i 1600-talssamhället, att botarna hade en stark social ställning och att man, av olika skäl som fruktan eller skam, inte gärna stämde en botare inför tinget.

 

                                                                                                                       Tillbaka