|
|
Hela gurusystemet är sjukt På sanskrit betyder guru den "ärevördige, ”tung”, ”aktad", ”den som skingrar mörkret” och det är ju ungefär samma innebörd som i engelskans ”elder” som i många ursprungsamerikanska traditioner används om visa män och kvinnor. Den gamla nordiska motsvarigheten till guru är närmast visman, viskvinna, klok – termer som användes om personer som vi idag kanske sätter beteckningen shaman på. Språkligt har innebörden av guru förskjutits så att en modern etymologisk ordbok beskriver den som ”karismatisk ledargestalt” och som jag hellre skulle kalla sektledare och småpåve (självutnämnd eller uppsatt på piedestal av devota undersåtar). Jag började fundera mer ingående på begreppet guru när jag läste att mannen som kallat sig Sai Baba har avlidit – sörjd av mängder av människor i Indien och runt om i världen. När jag stillsamt påpekade i en kommentar på Facebook att Sai Baba också borde ihågkommas för sina sexuella övergrepp på småpojkar möttes jag av censur och ilskna svar. I blixtbelysning blev jag varse det sjuka i hela gurusystemet – hur guru-anhängare helt enkelt vägrar ta till sig totalbilden av, eller ska vi säga komplexiteten eller rent av de mörka sidorna hos, den dyrkade ledaren. Vad gäller Sai Baba är det ju väldokumenterat att han hade pedofila böjelser, som han också praktiserade. En av dem som offentligt avslöjat Sai Babas övergrepp och trolleriknep är Conny Larsson, som under många år var verksam i hinduiskinspirerade sekter, först hos Maharishi Mahesh Yogi och senare hos Sai Baba. På sin sajt Sai Baba Exposed presenterar Larsson bl a sina böcker om tiden hos dessa guruer. I en intervju med Svenska Dagbladet säger han: – Genom min
bok hoppas jag kunna väcka människor, få dem att fundera över sina liv och
vem som förklarar vad de ska tänka. Sektmentaliteten finns ju inte bara inom
religiösa grupper, utan i lika hög grad inom familjer, politiska partier och
företag. Guruföreteelsen hänger intimt samman med religioner. Det kan handla om religioner vars dogmer tillåter eller uppmuntrar uppkomsten av guruer, t ex reinkarnationstron inom hinduismen och buddhismen. Sai Baba byggde hela sin verksamhet på att egna påståenden att han skulle vara en reinkarnation av en tidigare Sai Baba eller rent av gudarna Shiva och Shakti. Den tibetanska buddhismens nuvarande Dalai lama – Tenzin Gyatso – bygger sin position på att andra personer i den religiösa hierarkin pekat ut honom som en reinkarnation av den ursprungliga Dalai lama. För den som liksom jag inte kan omfatta tron på reinkarnation är det svårt eller omöjligt att betrakta sådana personer som mer högtstående än mig själv eller vilken annan människa som helst. Visserligen har Tenzin Gyatso en viss utstrålning, och han ska definitivt inte likställas med en sådan bluffmakare som Sai Baba, men hans kunskaper är inte mer omfattande eller djupgående än kunskaperna hos andra personer som ägnat många års studier åt den andliga dimensionen av tillvaron. Jag tänker t ex på medicinmän som jag mött, som Arvol Looking Horse, lakota, eller Johnson Dennison, navajo – två personer som under inga omständigheter skulle låta sig placeras på en guru-piedestal av några anhängare. Ett speciellt fenomen som kan ”drabba” guruer av Dalai lamas upphöjda karaktär är att de ofta slipper undan en kritisk granskning av nattståndna och reaktionära ställningstaganden som gäller människors väl och ve i den här världen. Jag tänker framför allt på hur omvärldens allmänna välvilja har bortsett från Dalai lamas homofoba åsikter och abortmotstånd. Inom andra religioner, som kristendomen, kan guruer dyka upp när de nyskapar eller omskapar dogmer på ett sätt som gör att de antingen kastas ut ur den religiösa gemenskapen eller frivilligt bryter sig ut och bildar en ny kyrka, som t ex Joseph Smith som grundade mormonismen på 1830-talet. Även om sådana guruer inte bygger sin ställning på svårsmälta påståenden om att de reinkarnerar den ena eller andra ärkeängeln eller aposteln så kräver de ändå att anhängarna ska tro på andra rövarhistorier om hur deras lära kommit till. I Joseph Smiths fall handlade det om guldtavlor som han hittade och där Gud hade plitat ner Mormons bok. Sådana påståenden är liksom reinkarnationspåståenden ett sätt att disciplinera anhängarna enligt ett klassiskt vi-mot-resten-av-världen-perspektiv. Guruer in spe kan också ta sig för att plocka lite här och där i olika traditioner och sätta samman de olika elementen till en ny religion eller andlig väg. Sådana personer finns det gott om inom new age-rörelsen – t ex Keisha Crowther och Harley Swiftdeer – men jag ska inte här gå djupare in på just den företeelsen, som i grunden handlar om att expandera sitt ego på andras bekostnad. Det beklagliga är att de, liksom mer ”klassiska” guruer, så lätt finner okritiska och underdåniga anhängare. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför så många slänger allt kritiskt tänkande överbord när de tror att de har fått någon sorts andlig upplevelse förmedlad av en guru. Det gäller inte bara hur Sai Baba-anhängare ser rött när man påpekar att mannen var pedofil utan också hur anhängare till Maharishi eller Osho inte gillar när man kritiserar hur deras guruer vältrade sig i materiell lyx. Som många av mina läsare känner till är jag själv verksam inom ursprunglig andlighet, old school shamanism, en tradition som bygger på en individuell, demokratisk och anarkistisk kunskapsväg. Var och en går sin egen andliga väg och det finns egentligen bara en enda lärare och auktoritet längs den vägen, nämligen Moder Jord. All kunskap och kraft finns hos Moder Jord och är tillgänglig för alla. Det finns inget behov av någon guru och Moder Jord verkar inte heller genom någon guru. Till den som till äventyrs drabbats av guru-feber säger jag: ta tillbaka makten över ditt eget tänkande. Tänk själv och gå din egen väg. Du är ju redan buddha! Exakt så lång var denna text när jag först publicerade den på min blogg den 25 april 2011. I likhet med de flesta andra bloggtexter inte särskilt djuplodande och komplex. Den gav ändå upphov till en hel del reaktioner (huvudsakligen positiva) på Facebook och utifrån de synpunkter som kom fram där har jag byggt ut artikeln lite grann. Någon invänder att jag själv jobbar som guru, men det håller jag inte med om. Jag skriver texter om världen och om Drömtiden, ger ut böcker om shamanism och traditionell andlighet och håller föredrag och kurser i olika aspekter av ämnet shamanism. Men jag betraktar mig varken som guru eller lärare. Möjligen kan jag förmedla en del av den kunskap som Moder Jord för en stund låtit mig få del av och bli förvaltare av. Jag ser mig som en traditionsbärare inom den nordiska shamanismen och runmagin och uppmanar alltid mina åhörare/kursdeltagare att gå sin egen väg och söka kunskapen direkt av Moder Jord. Jag pekar på traditionella metoder som kan vara bra att använda och talar väldigt mycket om rätt attityd, men det är inte detsamma som att jag är en lärare. I detta begrepp finns en inbyggd tidsaspekt som innebär att läraren är överordnad eleven under en viss tid (och när det gäller guruer tenderar denna tid att bli väldigt lång och ofta kostsam för eleven). Jag kan möjligtvis beskrivas som en sådan där gul vägskylt som man kan se längs småvägar och på min skylt står det t ex Utharken eller Skogen eller Moder Jord. De som vill kan pröva att gå den vägen, men det är inte jag som lär dem utan lärandet är en process mellan dem och Moder Jord. En annan invändning går ut på att jag slänger ut barnet med badvattnet när jag förnekar lärarens roll. ”Jag lovsjunger mina andliga läromästare om inte varje dag, så nästan. Med tiden fick jag även lärare som inte var mänskliga inkarnationer, till slut också fylgior och jordbundna väsen. Men det är läromästaren som ger mig skydd mot att gå vilse i denna jordiska tillvaro.” På det argumentet svarar jag att allt i naturen har ett budskap. Det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. Det innebär att man med rätt attityd ständigt lär sig av de situationer man hamnar i och de möten man upplever. Men det innebär inte att snoken som korsar min väg är en lärare. Att jag själv en gång i begynnelsen lärde mig en del av Michael Harner innebär inte att han var eller är min lärare. En lärare kan vara lika mycket en risk för att man går vilse som en garanti för att man inte går vilse. Kunskap är en relation och en process som är avhängig av att man stämt sig i harmoni och balans med Moder Jord för då kommer kunskapen till oss. Detta kan man lära sig grunderna i av människor, djur eller växter eller av det osynliga, dvs av Moder Jord. När man lärt sig grunderna frigör man sig från instruktörerna. Det är kärnan i old school shamanism och det är innebörden i dess frigörelsepotential. På detta svarar en man från Jokkmokk med erfarenhet av buddhism att varje snok som korsar min väg kan vara min lärare, ripan som kapaoar vid stigen kan vara min tillfällige vägvisare. ”Dali lama är reinkarnationen av Avalokiteśvara. Men Dalai lama är aldrig bortom kritik, de som kritiserar honom mest är tibetanerna själva. Inom buddhismen skall man granska sin lärare, liksom läraren granskar sin elev. En lärare (lama/guru) är ingen gud. Inte ens Buddha var gud, endast en vägvisare. Granska din lärare, gå om det inte känns rätt, stanna om det finns en kontakt. Det fanns en tid då man sökte upp sina lärare. I dag kan vi söka dom på internet, men det kan lätt bli fel. Det är inte lätt att vara människa. Det är inte en enkel stig att vandra som sökare.” På det svarar jag att när jag tar del av snokens eller ripans budskap kopplar jag in mig på landskapets intelligensfält. Jag ingår då på ett medvetet sätt i detta intelligensfält som är landskapets, dvs Moder Jords, sätt att tänka. Alla varelsers sätt att röra sig och låta/tala är landskapets sätt att tala, är en del av landskapets språk. Det innebär inte att snoken eller ripan är mina lärare utan att jag och snoken och ripan är delar av landskapet, inbördes förbundna och ömsesidigt påverkande varandra, talande med varandra, lyssnande till varandra. Här behövs ingen lama eller guru, för deras tal är inte mer värt än någon annans som ingår i detta intelligensfält. En annan man med erfarenhet från en rad olika
andliga traditioner, såväl traditionella som Sai Babas, menar att det inte
finns något gurusystem. ”Det är
lärjungen som gör läraren. Alla discipliner behöver lärare. Han som söker
kunskap och väljer en källa är den som gör att källan blir lärare eller guru
(om man väljer sanskrit). Inom andligheten spelar ingen roll vad källan kan
vara: en sten, ett träd, en vattenpöl, en fjäder, ett djur, en ande, en
människa eller ett gammalt bildäck; därför att ALLT - absolut ALLT och alla
delar av alltet – innehåller 'Den Absoluta Sanningen' och 'Den Yttersta
Kunskapen'. Och om man nu väljer en människa till sin lärare, så spelar
absolut ingen roll vad det är för människa man väljer. Det kan vara ett
helgon, en hora, en idiot eller en skurk. Därför att det är lärjungens AVSIKT
och inte lärarens egenskaper, som är avgörande. Det som kännetecknar en
fanatiker är att han tror att just hans källa är bättre än alla andras, även
om han har Moder Jord som sin källa.” Med gurusystem menar jag både de organisatoriska system som växer fram runt vissa guruer (och vars syfte det är att överföra resurser i form av energi och pengar från anhängarna till gurun och kretsen kring honom/henne) och det tankesystem som ligger bakom. Båda dessa existerar! Det är också så att guruer faktiskt väljer sina anhängare eller hur? Drar in anhängare i sina garn för att expandera sitt eget ego och i vissa fall också vältra sig i materiell lyx och utnyttja anhängare sexuellt. En del väljer att kalla dessa personer för falska guruer, men jag väljer att se det hela i ett större perspektiv. Guru = förtryck. Och så fick jag ett uppmuntrande mejl från en samtalspartner som betecknar sig själv som en simpel muslimsk mystiker: ”Jo en sak i din blogg som skulle kunna läggas till, fast islam inte ska ha prästerskap, finns det nog med mullor, sheykher och imamer som förvrider skallen på okunniga stackars religiösa människor. Under de senaste hundra åren i islams historia så har de lärda fått en onaturlig och felaktig position, i Iran t ex. En mer naturlig och sund relation till en sheykh (’andlig mästare/lärare/mentor’) finns inom islams mystiska dimensioner (tasawwuf också kallad ’sufism’). Som en muslimsk broder skrev till mig, ’en sheykh är en spegel, stor nog att i sig själv kunna spegla andra. Och oftast är han där för att ge en spark i baken (när man inte sköter sig), men aldrig är han förmer än andra’. Sufismens ’lärare’ är som en riktig indiansk ’elder’, som har pondus, insikt och visdom; men främst ödmjukhet. Och ju större ego en människa har, desto värre blir hennes vanföreställningar, t ex som Sai Baba som säger sig vara Guds inkarnation.” Ödmjukhet var ordet. Jag kommer osökt att tänka på botaren Adolf Kelottijärvi i Tornedalen som en gång förklarade för mig att man måste vara mjuk för att kunna bli botare. Det ligger stor visdom i dessa enkla ord, men var Adolf Kelottijärvi därför min lärare? Nej, men i mötet med honom fick jag del av Moder Jords intelligensfält för det var ju det som talade genom Adolf. Jag avslutar med ett citat från den amerikanske författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson som min gamle shamanvän Jonathan Horwitz skickade och som på ett stringent sätt sammanfattar den attityd som old school shamanism innebär och som jag bygger denna artikel på: "DO NOT GO where the path may lead, go instead where there is NO PATH and leave a trail." Jörgen I Eriksson april 2011 |