|
|
Imponerande om sejd Uppsala-arkeologen
Neil S Price har i sin drygt 400-sidiga genomgång av sejden gjort en verkligt
imponerande bedrift. Titeln är The
Viking Way – Religion and War in Late Iron Age Scandinavia (Uppsala
2002). Jag vill poängtera att Price
inte är en praktisk utövare av sejd utan denna avhandling är en genomgång av
litterära källor och arkeologiska fynd. Den är, som sig bör, väldigt akademisk,
men även den som är praktiskt intresserad av den gamla inhemska varianten av
shamanism har mycken lärdom att hämta här. Precis
som jag själv tidigare har understrukit i flera böcker, bland andra Kosmisk Extas från 1989, kommer Price fram
till att sejd-traditionen är en del av en cirkumpolär arktisk
shamantradition. Han ser åtskilliga paralleller med den samiska
noaidie-traditionen. I avsikt att belysa dessa paralleller gör Price en
mycket grundlig genomgång av allt som finns skrivet om sejdarna och
noaidierna och jämför deras verksamhet och funktion. Den som läser The Viking Way får därför veta väldigt
mycket både om sejdare och noaidier, verksamhet, förmågor, metoder, klädsel
och annan utrustning. Rimligen
har de nordiska och samiska traditionerna påverkat varandra ömsesidigt. Det
förekom inte bara tillfälliga kontakter mellan de båda folken vid handels-
och jaktfärder utan också mer permanent samvaro genom bosättning i samma
område. Bland annat har arkeologerna funnit att samer har levt så långt
söderut som Uppland, vilket framgår av typiskt samiska gravfynd som har
gjorts i Vendel och Valsgärde. Price
understryker att båda traditionerna måste betraktas som dynamiska med stora
regionala skillnader och att de, trots inbördes påverkan, är oberoende
traditioner som har existerat sida vid sida som delar av en cirkumpolär
tradition. Bland
de skillnader som finns mellan det samiska och det nordiska är att det saknas
belägg för att sejdarna har använt trumma, medan trumman var ett av den samiska
shamanens främsta hjälpmedel. Bland samerna var majoriteten av shamanerna
män, åtminstone som företeelsen skildras i de skriftliga källorna, medan
förhållandet var det motsatta bland nordborna. Där var det för en man förenat
med ergi – en sorts feminisering
eller könsöverskridande – att ägna sig åt sejd. En
annan skillnad som Price pekar på är synen på landskapet, där han beskriver
den nordiska synen som ”transformativ” och den samiska som ”assimilativ”.
Nordborna såg på landskapet som något att göra om och utveckla, medan den
samiska synen var att människan skulle anpassa sig till landskapet. Det
intressantaste med Prices avhandling är kanske hans genomgång av de
arkeologiska fynd av stavar som har gjorts i en mängd gravar. På goda grunder
tolkar han dessa som sejd-stavar. Det tycks som om sejd-staven var det
främsta redskapet bland sejdarna. Dessa stavar finns ju också omtalade på
åtskilliga ställen i berättelserna om sejd.
Eftersom
Price är akademiker är han väldigt systematisk och gör överskådliga och
användbara genomgångar av sejdens olika funktioner, olika andeväsen,
storshamanen Odins olika funktioner, Odins alla kända namn (204 stycken!),
olika shamanbeteckningar i Norden, olika benämningar på sejdstaven,
parallellerna mellan sejdare och arktiska shamaner etc etc. Det mesta väldigt
användbart för seriösa shamanelever. Några
invändningar måste jag dock göra. En sådan är att de skriftliga källor som
Price använder, både när det gäller nordisk och samisk tradition, alla
skildrar sejden och noaidietraditionen utifrån.
Inga av de skriftliga källorna beskriver själsresor, trance, bot och magi inifrån och därför kan man
naturligtvis sätta frågetecken för kvaliteten på dessa beskrivningar. Vad
gäller beskrivningen av sejden är det ju framför allt skönlitterära källor
som finns att tillgå. Det gäller då att komma ihåg att litteratur är en flik
av verkligheten sedd genom ett temperament. De som förde dessa berättelser
vidare och slutligen fäste dem på papper hade antagligen en mycket
bristfällig förståelse av shamanismen. De nordiska sejdarnas egen syn på det
hela är okänd. En
annan viktig invändning är vilken
sejd Price har studerat och i vilket sammanhang han sätter in den. Titeln The Viking Way anger att han primärt
ser sejden som en variant av krigsmagi och han understryker själv att han
bara har skildrat en av sejdens
funktioner. Om
Price i stället hade valt att skildra den sejd som ägnade sig åt det vanliga
livet i form av läkekonst, väder- och jaktmagi med mera hade det nog blivit
en helt annan bok. Likaså om han
hade försökt att skildra sejden inifrån i stället för utifrån. Så även om
hans bok är en stor källa till teoretisk kunskap så befinner han sig ändå
inte i sejdforskningens frontlinje. Där finns i stället de män och kvinnor
som på sejdhjällar runt om i världen praktiskt utforskar sejdens
möjligheter. |