|
|
Konsten att gå Det är väl ingen konst att gå, tänker kanske många när de ser rubrik ovan. Svaret är: jodå! Det tog faktiskt evolutionen ett antal miljoner år att frambringa våra upprättgående förföräldrar. Exakt hur det gick till och hur lång tid det tog vet vi inte och kanske kommer vi aldrig att få veta det heller. Klart är i alla fall att den upprätta gången är en mycket viktig händelse i människans utveckling. Den frigjorde händerna för annan verksamhet och bidrog till hjärnans växande storlek. Dock var det inte den enda faktorn som låg bakom vår stora hjärna. Våra första upprättgående förföräldrar hade hjärnor som inte var så mycket större än våra primatkusiners. Det var i stället senare faktorer som social samvaro och samarbete samt en kost med stora mängder högvärdigt fett som utgjorde de avgörande byggstenarna i hjärnbygget. En sådan kost blev i sin tur möjlig genom att människan för drygt 1,5 miljoner år sedan lärde sig använda elden för att processa och tillaga mat. Med detta sagt kan man ändå konstatera att gåendet hänger intimt samman med människoblivandet. Det är snarast ett genetiskt behov hos människan att gå och själva gåendet har stor betydelse för en massa olika mänskliga funktioner – från tankearbete till matsmältning. Det finns ett klart samband mellan gående och hälsa och för egen del kan jag konstatera att sambandet mellan gående och kreativa tankar är helt uppenbart. Sedan jag slutade lönearbeta kan jag dagligen ägna mig åt gående och jag gör det i form av stavgång. Det är ett fantastiskt fint sätt att röra sig genom landskapet – som en sorts meditation – under förutsättning att man har kvalitetsstavar av rätt längd och ett par högklassiga gå-skor (löparskor är OK men walkingskor av bra kvalitet är ett snäpp vassare). Efter att ha ätit frukost, läst morgontidningen, lyssnat lite på Ekots nyheter och gått igenom mina alternativa nyhetskällor på webben (som alltid är de viktigaste!) kan jag med stavarna i högsta hugg och med min speciella trivselfart låta alla hjärnsynapser gå loss på materialet som jag nyss tillägnat mig. En hel del rensas bort som överflödig och/eller meningslös kunskap, annat bearbetas på ett djupare plan och inkorporeras i mitt allmänna vetande. Denna process är delvis medveten, men delvis äger den rum i det ”undermedvetna”. Hjärnan jobbar alltså för fullt samtidigt som jag glider fram genom landskapet, samtidigt som jag medagerar med allt annat levande och är närvarande och medvarande i naturens processer. Den här sortens gående som jag skildrar är lättast/bäst att genomföra på landsbygdsvägar/stigar med inte alltför mycket trafik av andra människor, bilar, bussar m m. Under sommarhalvåret har jag mina dagliga stråk på landet i Norduppland och kan då dagligen följa med i och delta i, medverka i, årstidernas och dygnets växlingar. När jag skriver detta – mellan hägg och syren – råder en fantastisk växtkraft som bara genom att visa upp sin skira grönska kan fylla mitt inre med ett enda jubel, med en stilla extas. Trädgårdssångaren var idag igång för fullt (välkommen!) och vid en kvällsgång häromdagen hörde jag näktergal – vilket faktiskt är tämligen ovanligt på denna nordliga breddgrad. Man får också en massa annan kunskap när man stavar fram, t ex kan man påtagligt få kunskap om hur en trafikdödad grävling luktar efter två veckor i ett dike. Aj, aj – allt är inte vackert eller lustfyllt i naturen. Men det som stinker as för den ene innebär en lockande måltid eller en finfin äggläggningsplats för en annan. Harmoni och balans innebär ju en balans mellan ”positivt” och ”negativt”, mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Stavgång av det här slaget skiljer sig en hel del från löpning, som jag också ägnar mig åt och som inte ska kallas joggning. Också löpning är ett av människans ursprungliga sätt att röra sig genom landskapet. En sådan här stavgång skiljer sig också från vad jag kallar landskapsgång och som är en av shamanismens sex kardinalvägar till kunskap och kraft. Även om stavgången, liksom landskapsgången, är ett ceremoniellt sätt att röra sig genom landskapet är den en mer disciplinerad och systematiserad gångart. Det gäller t ex att hitta sin rytm, alltså sin egen gångfrekvens, så att gåendet kan utgöra en monoton klangbotten för hjärnans kreativa processer. Det påminner på sätt och vis om shamantrummans funktion vid själsresor. Trumman och gången är en förutsättning för det som ska äga rum. De bör vara monotona och automatiska, dvs man ska inte behöva fundera på vare sig trumslagen eller fotisättningen. De bara ligger där som en underström och öser på med energi till hjärnans processer. Den som är intresserad av gående, dess innebörd, historiska utveckling, filosofiska ramverk och märkliga anekdoter kring olika gåendeprestationer bör läsa Geoff Nicholsons bok The Lost Art of Walking: The History, Science, Philosophy, and Literature of Pedestrianism (2008). Geoff Nicholson är en brittisk författare som numera är bosatt i Los Angeles och hans bok är en fin läsupplevelse. Inte minst roligt är det att läsa om författarens egna erfarenheter av att gå i diverse märkliga miljöer. En av Nicholsons tidigare böcker, romanen Bleeding London, innehåller också den en märklig berättelse om gående. En av bokens huvudpersoner har som projekt att gå varenda gata i hela Storlondon. Att det rör sig om otroligt många gator vet den som bläddrat i kartboken London A-Z. I Nicholsons nya bok finns också en massa litteraturtips för den som vill gå (!) djupare in i tänkandet kring gående och även i själva företeelsen. Och ännu bättre än att läsa om gående är ju att gå själv – vår, sommar, vinter, höst, morgon, middag, kväll och natt. Man går sig själv, man lär känna sig själv – som en del av allt annat, inklusive Det Stora Kretsloppet. Jörgen I Eriksson, maj 2009 |