|
|
Avkolonisering och en gammal mans berättelser Den kolonisering som inleddes med att Kristoffer Kolumbus landsteg i den karibiska övärlden är ännu idag en pågående process, drygt 500 år senare. Land fortsätter att tas ifrån urbefolkningarna i t ex Brasilien, Peru och Ecuador. Fossila bränslen som kol, olja och gas fortsätter att utvinnas och förbrännas i urfolksområden med förödande konsekvenser för deras miljö, i t ex Kanada och USA. Och över hela kontinenten fortsätter koloniseringen av människors kroppar och tankevärldar i form av skräpmat, droger och alkohol, missionering, undervisning och så kallad underhållning i syfte att utrota språk, kultur och traditionell livssyn. Samtidigt är motståndet högst levande. I Bolivia har president Evo Morales och den socialistiska majoriteten i parlamentet inlett en ambitiös avkoloniseringspolitik. Vid klimatmöten och sociala forum dyker de antikoloniala rörelserna upp och pockar på uppmärksamhet. Det är urfolken som inspirerar och i viss mening också driver den antikoloniala kampen. Ett inslag i den kampen är de ursprungsamerikaner som på universitet runt om i USA bedriver antikolonial forskning, som t ex Waziyatawin (Angela Wilson) en dakota-indian från Minnesota, nu verksam vid University of Victoria i British Columbia, Kanada. Waziyatawin är historiker och hennes avsikt är att utmana den koloniala strukturen och ge den amerikanska historien en helt ny mening. Hon skriver historia ur de koloniserades, de förtrycktas perspektiv. Det är en historia som bygger på en muntlig berättartradition och som ger en annan version av historien och en annan vision av världen än den förhärskande koloniala, västerländska modellen. Att skriva de förtrycktas historia är ett sätt att göra motstånd, att avkolonisera tänkandet, att återerövra sitt förflutna och närma sig ett förkolonialt tänkande - ”ett starkt sätt att tänka innan de kom” som den processen kan uttryckas av en traditionell dakota. Waziyatawin har en egen sajt om den antikoloniala kampen och hon har skrivit flera böcker i ämnet, bl a Remember This! – Dakota Decolonization and the Eli Taylor Narratives (University of Nebraska Press 2005). Det är en märklig och gripande bok som bygger på berättelser av Waziyatawins adopterade farfar Eli Taylor. När berättelserna bandades var Eli Taylor 84 år gammal. Initiativet kom från hans sida. Han ville delge eftervärlden ett antal uråldriga berättelser om vad det innebär att vara dakota som ett sätt att försöka bevara såväl språk som kultur – en ambition som passar som hand i handske med Waziyatawins antikoloniala projekt. Boken återger berättelserna på såväl dakota som engelska och innehåller också Waziyatawins utförliga analyser av berättelserna. Tack och lov, säger jag, för Eli Taylor berättar på ett mycket ålderdomligt sätt, som också präglas av hans höga ålder. Det är ordknappt, med många upprepningar och förutsätter att man delar hans referensramar. Allt sätts in i sitt sammanhang och får sina förklaringar i kommentarerna, som gör denna bok till en lysande inblick i ett traditionellt sätt att tänka om och förhålla sig till världen. Eli Taylors berättelser är transformativa, de är tänkta att på traditionellt sätt gå på djupet hos lyssnarna, inkorporeras i deras kroppar, för att ge moralisk vägledning, en känsla av identitet och samhörighet med dakota-kulturen och hela den naturliga världen, såväl dess synligs som dess osynliga dimension. Vilka är då dakota? Tillsammans med lakota och nakota utgör de den större grupp som av kolonisatörerna kom att kallas för sioux. Var och en av dakota, lakota och nakota utgörs i sin tur av ett antal undergrupper. Dakota, som betyder vännerna, var och är den östligaste grenen av denna nation. De har sitt ursprung i Minisota Makoze, landet där vattnen speglar himlarna, det som idag kallas Minnesota. Under ett intensivt tryck från de framvällande kolonisatörerna trycktes dakota allt längre västerut och gjorde 1862-63 ett sista desperat försök att militärt stå emot USA:s armé. Utgången blev ödesdiger - över 300 dakotakrigare dömdes till döden, 38 av dem hängdes i USA:s största massavrättning annandag jul 1862, övriga dakota tvingades iväg på långa marscher till fångenskap i andra delstater, en del flydde över gränsen till Kanada. Idag finns dakota utspridda på reservat i Minnesota, North och South Dakota, Nebraska, Montana och i de kanadensiska delstaterna Manitoba och Saskatchewan. Läget för dakotaspråket och den traditionella dakotakulturen är prekärt. Försöket att leva som vita har misslyckats skriver Waziyatawin, som ändå tror på möjligheten att behålla en dakotaidentitet och kämpa för överlevnad och självbestämmande. Utifrån en andlig och kulturell styrkeposition och genom att minnas vilka vi är kan vi vinna, skriver hon. Dakota är nämligen inte ensamma i den antikoloniala kampen. Världens urfolk omfattar 300 miljoner människor som tillsammans har en enorm förmåga att omforma världen. När Eli Taylor återberättar de traditionella historierna är det enligt Waziyatawin ett sätt att göra motstånd mot det koloniala systemet och ett sätt att återerövra det förflutna. Att göra det på ursprungsspråket är helt nödvändigt eftersom språket är intimt förknippat med, ja sammanlänkat med världsbilden. Man kan säga att världsbilden vilar på språket. Alla berättelser, alla ceremonier bygger på det ursprungliga språket. Att förlora språket är att förlora sin världsbild. Berättelserna och ceremonierna förlorar sin mening utan språket. Det är därför kolonialmakten lägger ner så stora ansträngningar på att underminera eller helt utradera det traditionella språket för att på så sätt upprätta sin kulturella dominans. För en traditionell dakota är språket wakan, dvs mystiskt, heligt, eftersom det en gång gavs av Wakantanka, Det stora mysteriet. Ceremonier och sånger är egentligen bara möjliga på det ursprungliga språket. Den dakota som leder en inipi, dvs en svetthyddeceremoni, måste kunna kalla in krafterna, det osynliga, på dakota. Det är ett språk som skiljer sig avsevärt från västerländska språk, det är betydligt mer relationellt. Språket i sig uttrycker den helighet som finns i skapelsen och hur allt ömsesidigt hänger samman med allt annat. De avsnitt i Remember This! Som gör djupast intryck på mig är de som handlar om det mystiska, det heliga, och hur det kan gripa in i jordelivet. En traditionell dakota har en världsbild som säger att allt har sin grund i Wakantanka, Det stora mysteriet, och att allt som är wakan, alltså har en speciell mystisk eller helig karaktär, har förmågor som vi som människor aldrig kan förstå. Mirakel inträffar helt enkelt ibland, när det osynliga griper in. Vissa personer kan t ex få boteförmåga och de blir då wakan, men med denna kunskap och förmåga följer också ett ansvar att förvalta den och att leva på ett visst sätt för att behålla denna förmåga, göra sig värdig den. Kunskap är alltid förknippad med ett särskilt sätt att leva. Förmågan att bota ges av Wakantanka och är vid varje givet tillfälle beroende av hjälp från andra andliga väsen. Det är alltså aldrig botaren som botar. Det är det osynliga. Den som fått förmågan att bota, eller snarare att förmedla bot, har en skyldighet att hjälpa alla enligt den grundregel om ömsesidighet och generositet som bör prägla dakotas sociala liv. Botandet är en helig förpliktelse och ställer alltså tuffa krav på utövaren och hans/hennes sätt att leva. En alldeles speciell företeelse hos dakota är de speciella kraftstenar, inyan skan skan, som kan översättas som resande stenar, rörliga stenar eller andestenar. Det är små stenar som förvaltas av medicinmän och medicinkvinnor men också av andra äldre och visa personer. Man kanske kan säga att det rör sig om en sorts små seitestenar eller en motsvarighet till de stenar som finns i den nordiska folkliga botetraditionen, s k ältstenar eller ovundstenar, som kunde användas för att skydda mot sjukdom och annat ont. Men inyan skan skan är mer än ett skydd. Det är stenar som är mycket wakan. De kan överföra budskap till innehavarna, rapportera om saker som sker, även på långt håll, de kan röra sig av egen kraft över långa avstånd, de har liv och medvetande, personlighet och egen vilja. Att förvalta sådana stenar är en ära och ett ansvar. De måste behandlas med respekt, annars kan de ge sig av. Eli Taylor berättar flera historier om hur sådana här stenar skickades iväg tillsammans med dakotas som deltog i första och andra världskriget. Uppgiften var både att skydda bäraren i kriget och att även kunna förmedla budskap hem till Minnesota och Manitoba om vad som hände. Genom att hålla en ceremoni för stenen kunde de anhöriga få reda på vad som hänt. I en berättelse kommer stenen till och med hem före soldaten! Den hade fått hemlängtan och kriget hade hur som helst redan tagit slut. För en traditionell dakota är det inget konstigt med att en inyan skan skan av egen kraft kan förflytta sig över Atlanten. Stenen är wakan och för en sådan varelse är inget omöjligt. (Liknande berättelser om händelser som för oss som är uppväxta med ett västerländskt tankesystem kan förefalla otroliga finns i mängd i en bok av lakota-indianen Vine Deloria: The World We Used to Live In, som jag tidigare recenserat här.) Jag brukar ofta ligga på sängen när jag läser. Emellanåt dåsar jag till en stund. Så skedde just när jag hade läst om dessa fantastiska kraftstenar. Jag försvann djupt in i Drömtiden och in i en av berättelserna om hur en sten hade använts för att leta efter en drunknad person. Berättelsen var så stark att den blev en port in i Drömtiden för mig och där hamnade jag i stenens drömspår! I sanning en stark läsupplevelse. En tanke jag fick efter att ha kontemplerat företeelsen inyan skan skan, var att det finns en tydlig parallell mellan dem och de samiska trummorna. De har ju också använts bl a för att få svar på frågor om sådant som hänt eller varit i faggorna både på nära håll och längre bort. Och trumman har ett intimt samband med de heliga bergen, passevare, som rymmer stor andlig kunskap. Och visst kunde trumman ha ett eget liv, en egen personlighet, en egen vilja! Genom att nedteckna Eli Taylors berättelser har Waziyatawa gett ett värdefullt bidrag till kampen mot kolonialismen, för en avkolonisering av tänkandet som i förlängningen kan bana väg för en avkolonisering av handlingar och av landskapet. Hon har delat med sig av berättelserna och frågar om vi som inte är urfolk verkligen är beredda att lyssna? Jag hoppas det och jag hoppas att hennes optimistiska slutord ska besannas: There is great hope. Jörgen I Eriksson januari 2011. |